Äldreomsorgen – hur funkar den och hur ser kunskapen om hiv ut?

Fler och fler som lever med hiv blir äldre och behoven av vård och omsorg ökar. Är äldreomsorgen redo? Under en temakväll om ämnet berättade två bistånds­handläggare om hur äldreomsorgen i Stockholms stad fungerar, och två politiker med ansvar för äldrefrågor i Stockholm svarade på frågor om äldreomsorgen för personer som lever med hiv.

Temakvällen anordnades i oktober 2024 av Posithiva Gruppens Kunskapsnätverk för äldre som lever med hiv.

 

Att ansöka om insatser inom äldreomsorgen

Alla som är 65 år eller äldre har rätt att ansöka om insatser inom äldreomsorgen. Renata Stypula, enhetschef, och Eleonora Shosholli, biståndshandläggare och mentor, är två av de som arbetar med biståndsbedömning för äldre på Norra innerstadens stadsdels­förvaltning i Stockholms stad. Eleonora beskrev att ”det går att ansöka om allt”, men att de vanligaste insatserna är hemtjänst, trygghetslarm, ledsagning och avlösning för anhöriga, samt följeslagning till sådant som frisör eller läkarbesök. Det finns också olika typer av boenden som man kan ansöka om.

Man kan ansöka om insatser så snart man upplever att man har ett behov av dem. Därefter får man medverka i en utredning, berättade Eleonora. Som bistånds­handläggare ska hon inom två dagar ta kontakt med personen som ansökningen gäller och boka in ett besök. Biståndshandläggarna utgår från en utredningsmodell som tittar på det fysiska och psykiska måendet, boendemiljön, vad man klarar av och inte klarar av, samt i vissa fall ens ekonomi. Ibland kan även läkarintyg vara relevant, till exempel om man har fått en demens­diagnos, förklarade Eleonora. Renata förtydligade att handläggarna ska utreda så skyndsamt det går, men att de ibland behöver vänta på en diagnos från läkare.

Till växeln ”Äldre direkt” kan man ringa dagtid på vardagar för att ansöka om insatser, men även för att ställa frågor om allt som rör äldreomsorgen i Stockholms stad. Telefonnumret till växeln är 08-80 65 65. För den som behöver hjälp akut på kvällar, nätter och helger finns istället Stockholms trygghetsjour. Telefonnumret dit är 08-508 407 00. Eleonora berättade att man kan ringa trygghetsjouren om man till exempel har ramlat.

Man kan också göra en orosanmälan om man är orolig för någon som är äldre, berättade Renata. Det kan till exempel vara en granne eller en anhörig som är förvirrad eller inte mår bra, som kanske inte har några andra anhöriga och som inte själv har förutsättningarna att kontakta äldreomsorgen. Då kan bistånds­hand­läggarna ta kontakt med personen och erbjuda ett hembesök.

– Vi agerar väldigt snabbt, sa Renata och underströk att en orosanmälan hanteras omedelbart när den kommer in.

 

Kostnad för hemtjänst och olika former

Hemtjänst kan delas upp i serviceinsatser och individnära insatser, berättade Eleonora och Renata. Serviceinsatser kan till exempel vara hushållssysslor såsom tvätt och städning, men även apoteksärenden och beredning och servering av måltider. Individnära insatser kan handla om personlig hygien såsom hjälp med dusch och toalettbesök, men även om påklädning och förflyttningar. Många som har varit inskrivna på sjukhus kan behöva fler individnära insatser under en kortare tid medan de återhämtar sig, tillade Renata. Andra behöver individnära insatser under en längre tid för att få en bra livskvalitet.

Avgiften för hemtjänst beräknas individuellt utifrån personens inkomster och övriga utgifter, samt utifrån hur många timmar hemtjänst man har. Det finns ett maxbelopp för hemtjänstinsatser, men de flesta har inte så många timmar hemtjänst i månaden att de kommer i närheten av maxbeloppet, förklarade Renata. (År 2025 är max­beloppet satt till 2 642 kr per månad. Maxbeloppet gäller för hela Sverige.)

Om det finns en anhörig som vill hjälpa till med individnära insatser och tillsyn kan man anställa den personen genom något som kallas hemvårdsbidrag, berättade Eleonora. Det innebär att personen får några tusen kronor i månaden för att den hjälper exempelvis sin partner. Renata tillade att hemvårdsbidraget är uppskattat, men att det är viktigt att den anhöriga inte blir överbelastad. Bistånds­hand­läggarna för därför en dialog med den anhöriga och erbjuder andra insatser vid behov.

Många anhöriga hör av sig till Äldre direkt-växeln eftersom de är utmattade, tillade Eleonora. Då kan äldreomsorgen gå in med avlastande insatser (avlösning), till exempel i form av dagverksamhet för personen i behov av omsorg eller att hemtjänstpersonal kommer och tittar till personen medan den anhöriga gör något annat. Det finns även en form av korttidsboende som kallas för växelvård, där personer i behov av omsorg kan bo en till två veckor per månad, i de fall då det inte räcker med hemtjänst eller dagverksamhet för att den anhöriga ska få tillräckligt med avlastning, berättade Eleonora.

 

Olika hemtjänstutförare, önskemål och sekretess

Eleonora underströk att man själv får välja sin hemtjänstutförare. Hemtjänst innebär ju att olika personer kommer hem till en och påverkar ens vardag, resonerade hon, och berättade att biståndshandläggarna brukar uppmana den som är missnöjd att byta utförare.

– Det ska kännas rätt och det ska kännas tryggt, sa Eleonora.

Renata beskrev att det är viktigt att föra dialog med den utförare man funderar på att välja och att ställa frågor om till exempel särskild kompetens. Hon tillade att man även kan be om hjälp av sin biståndshandläggare med att föra dialogen.

Många vill också ha kontinuitet i den hemtjänstpersonal som kommer, påpekade Eleonora. Inom hemtjänsten finns det en dagpersonal, en kvällspersonal och en nattpersonal. Eftersom det finns flera uppsättningar personal blir det i praktiken så att den som har hemtjänst kan få träffa ett flertal olika personer, även om det endast är en eller två olika personer från varje uppsättning, förklarade Eleonora.

I beställningen av hemtjänst brukar biståndshandläggarna dock skriva om det är önskvärt att endast ett fåtal olika personer kommer. Om hemtjänsten gäller individnära insatser, som till exempel dusch, går det även att önska personal av ett visst kön, tillade Eleonora.

En åhörare undrade hur det ser ut med tystnadsplikten när en person lever med hiv. Renata underströk att sekretessen är stark och att det är upp till personen själv att bestämma vad den vill berätta för sin biståndshandläggare. Eleonora tillade att handläggarna alltid för en dialog med personen om vilka som får kontaktas i olika situationer och vilka som handläggarna får ge information till. Vill man inte att hemtjänsten ska få veta om ens hivdiagnos kan man säga det till sin handläggare. Åhöraren som ställde frågan tillade att hemtjänstpersonalen dock ändå kan få reda på diagnosen om de ser ens hivmediciner i hemmet.

Om man blir utsatt för diskriminering eller dåligt bemötande av äldreomsorgen kan man anmäla det till de ansvariga för verksamheten, berättade Renata och försäkrade att Stockholms stad har nolltolerans mot diskriminering och integritetskränkande handlingar.

 

Flera olika typer av äldreboenden

Äldreomsorgen har tre olika typer av boenden som man kan ansöka om: korttids­boende, servicehus och vård- och omsorgs­boende. Ett korttids­boende är ett tillfälligt boende, berättade Eleonora. Många som beviljas det har varit på sjukhus och behöver hjälp under sin återhämtning. På korttidsboendet bor man inte i mer än en eller två veckor. I ett servicehus kan man däremot bo långsiktigt, förutsatt att man är i behov av hemtjänst. Då får man en egen lägenhet. I huset finns sjuksköterska och boendets hemtjänst, men även gemensamma lokaler som ger möjlighet till socialt umgänge, berättade Eleonora.

Om man får ett bifallsbeslut om vård- och omsorgsboende får man välja mellan olika boenden att ställa sig i kö till, fortsatte Eleonora. Kommunerna är skyldiga att erbjuda en placering på ett boende inom tre månader, vilket ingår i vårdgarantin som gäller för hela Sverige, tillade Renata. Vill man få en plats på ett specifikt boende med lång kötid kan man dock behöva vänta längre. Kanske vill man bo nära sina anhöriga eller tycker att just det boendet passar ens behov bättre, föreslog Renata.

Eleonora beskrev att många äldre och deras anhöriga vill vara ute i god tid och ställa sig i kö till boenden, men att man behöver ha omfattande behov för att få sin ansökan beviljad. Alltså kan det bli ett avslag i stunden. Om ens tillstånd plötsligt blir kraftigt försämrat kan man dock få en så kallad skyndsam placering, vilket innebär att man får en plats på ett vård- och omsorgsboende redan inom ett par dagar, berättade Eleonora. Renata tillade att man också har rätt att byta till ett annat boende efter att man har fått en plats.

En åhörare undrade om man kan få hjälp att byta lägenhet om man till exempel bor i ett hus utan hiss. Eleonora berättade att rekommendationen i dessa fall är att söka seniorboende via Stockholm stads bostadsförmedling. Bistånds­handläggare kan skriva ett intyg om förtur om man till exempel saknar hiss, men även om man är ensam och känner sig otrygg, tillade Eleonora. Med ett sådant intyg kan det gå fortare att få ett seniorboende.

 

Vissa insatser är avgiftsfria

Vissa insatser som äldreomsorgen erbjuder är avgiftsfria, fortsatte Renata. Ett exempel är service för den som behöver enklare praktisk hjälp i hemmet, kanske med att sätta upp en lampa. Det går också att få avgiftsfri rådgivning av en syn- och hörselinstruktör. Instruktörerna kan göra hembesök och hjälpa till med hörapparat och andra hjälpmedel, berättade Eleonora.

I alla stadsdelar i Stockholm finns även olika träffpunkter med sociala aktiviteter som många äldre besöker. Eleonora berättade att träffpunkterna är väldigt uppskattade och att de inte kräver att man har något behov av äldreomsorg.

Äldreomsorgen har också informationsskyldighet, berättade Eleonora. Det innebär en skyldighet att informera om vad både äldreomsorgen, sjukvården och andra aktörer har för funktioner. Äldreomsorgen ansvarar till exempel inte för hjälpmedel, men om någon är i behov av hjälpmedel måste äldre­omsorgen se till att personen får en hänvisning till sjukvården som kan hjälpa till med det.

– Om vi kan hänvisa individen eller vara behjälpliga vid kontakten med andra aktörer så gör vi det, sa Renata och förtydligade att bistånds­handläggarna alltid frågar personen om det är okej att de kontaktar en annan aktör för personens räkning.

 

Viktigt att omsorgen planeras och följs upp

För de personer som har insatser inom äldreomsorgen ingår även olika former av planering och uppföljning. När någon hamnar på sjukhus görs till exempel en individuell vårdplanering gemensamt av sjukhuset, vårdcentralen och äldre­omsorgen, berättade Eleonora. Bistånds­handläggare träffar då personen på sjukhuset eller bokar in ett hembesök efteråt för att ta reda på vad personen behöver.

Biståndshandläggarna har också ett ansvar att följa upp de insatser som beviljas, till exempel för att se om en person har blivit bättre eller sämre och därmed är i behov av mindre eller mer hemtjänst, fortsatte Eleonora. Renata tillade att uppföljnings­samtalen är viktiga dels för att personer ska få den hjälp de behöver, dels för att äldreomsorgen ska kunna leva upp till stadens ambitioner om god och kvalitets­säkrad vård. Om något inte fungerar behöver det upptäckas och eventuella brister noteras, förklarade hon.

 

Kompetenshöjning pågår

Hur ser det ut med kunskapen om hiv bland de som arbetar inom äldreomsorgen? Just nu pågår nationella satsningar på kompetenshöjning inom äldreomsorgen generellt, berättade Renata. Målet är att alla som arbetar inom äldreomsorgen ska ha en under­sköterske­legitimation. Dit har man ännu inte nått, men Renata berättade att Stockholms stad försöker anställa undersköterskor i den mån det går samt erbjuda utbildningar för att höja personalens kompetens. Hon kunde däremot inte svara på vilken kompetens personalen brukar ha när det kommer till hiv.

En åhörare lyfte att Inspektionen för vård och omsorg (IVO) nyligen gjort en gransk­ning av kompetensen på ett antal särskilda boenden för äldre (SÄBO) i Göteborg. I granskningen fick Göteborgs stad kritik bland annat för att personalen inte hade förstått instruktion­erna för medicinhantering. Sådant skapar oro och rädsla hos personer som lever med hiv, påpekade åhöraren och tillade att många äldre som lever med hiv kan ha fler mediciner än andra på grund av ökad samsjuklighet.

Renata svarade att det ska finnas både läkare och sjuksköterskor på vård- och omsorgs­boenden. Eleonora berättade att Stockholms stad har beslutat att det endast är sjuksköterskor som får ansvara för mediciner. Tidigare delegerades medicinhantering till hemtjänstpersonal, men numera är det alltså alltid en sjuksköterska som kommer hem till en.

 

Politiker med ansvar för äldrefrågor

Ordet gick sedan till politikerna Torun Boucher och Robert Mjörnberg, som deltog i temakvällen för att svara på frågor om det strategiska arbetet med äldreomsorg för personer som lever med hiv.

Torun Boucher är äldre- och kulturborgarråd i Stockholms stad. Ett borgarråd är det samma som ett kommunalråd, förklarade Torun. Som äldreborgarråd har hon ett övergripande ansvar för äldreomsorgen i Stockholms stad. Robert Mjörnberg är ordförande för Äldrenämnden i Stockholms stad. Äldrenämnden fattar beslut ”kring de breda penseldragen” inom sitt område, beskrev Robert. Det kan handla om policyer, olika typer av bidrag och avtalsuppföljning. Både Torun och Robert representerar Vänsterpartiet och har även andra uppdrag kopplade till äldrefrågor.

Torun berättade att hon själv precis fyllt 65 år. Hon beskrev att hon tillhör den generation som kom ut som hbtqi-personer på 70-talet och som var runt 25 år när hiv blev känt. Under mandatperioden 2014–2018 var Torun ordförande för Äldrenämnden och hade då en dialog med RFSL om äldreomsorg.

– Då var det som att hela den här generationen som kom ut på 70-talet inte riktigt hade fattat att de skulle bli äldre, sa Torun.

I mötet med RFSL fick Torun också höra om det problem som kan uppstå när man får en kognitiv nedsättning såsom demens eller alzheimer, men ingen i ens familj har en aning om att man lever med hiv. Plötsligt upptäcker ens närstående att man tar hivmediciner och man tvingas ut ur en garderob, beskrev Torun.

 

Ingen plan för äldre som lever med hiv

Inför temakvällen hade Torun förmedlat frågor från Kunskapsnätverket för äldre som lever med hiv till Äldreförvaltningen. Frågorna handlade bland annat om huruvida det finns en plan för äldre personer som lever med hiv och om hur Stockholms stad ska säkerställa att personalen inom äldreomsorgen har adekvat kunskap och kan ge ett gott bemötande till personer som lever med hiv.

Svaret från Äldreförvaltningen var att det finns ett allmänt värdegrundsarbete och en hbtqi-utbildning i Stockholms stad. På området hiv hänvisade Äldreförvaltningen till Posithiva Gruppens film ”Att leva och åldras med hiv” som kan visas på exempelvis personalmöten. Torun beskrev filmen som ganska bra och instruktiv, eftersom den tar upp välbehandlad hiv och att personal till exempel inte behöver använda handskar när de arbetar med personer som lever med hiv. Stockholms stad arbetar dock inte specifikt med hiv och det finns ingen plan för äldre personer som lever med hiv, konstaterade Torun.

Sören Juvas, dåvarande samordnare politik och påverkan på Posithiva Gruppen, lyfte att färska undersökningar om hbtqi-personer och äldrevården visar att en del personer som har levt ett helt liv som öppna tänker sig att de ska gå in i garderoben när de blir äldre. I en undersökning uttryckte personer som lever med hiv också en väldigt stark oro, beskrev Sören. Han berättade vidare att Posithiva Gruppen har kontakt med personer som lever med hiv på äldreboenden och som blir isolerade på sina rum till följd av rädslan för hiv i personalgruppen. Det innebär dels att vårdtagaren blir diskriminerad, dels att arbetsgivaren inte har gett personalen de verktyg de behöver för att kunna fungera som omsorgsgivare, påpekade Sören.

Torun började med att svara att man måste skilja på hbtqi-kompetens och hivkompetens. När det gäller hbtqi är kompetensen högre och staden har kompetens­utvecklande utbildningar som erbjuds löpande. För hiv finns inte något sådant, beklagade Torun. Robert tillade att hans efterforskningar gett samma resultat som Toruns: det som finns är PG:s film.

– Och filmen är jättebra, men det är ju på tok för lite, sa Robert. Som jag ser på frågan äldre med hiv och hur vi kan skapa en inkluderande och trygg ålderdom så tänker jag att det finns en kollektiv kunskapsskuld, som tidigare fanns inom andra områden.

Ett sådant område är hbtqia+, berättade Robert, som har en bakgrund inom Kommunal, fackförbundet som organiserar majoriteten av alla undersköterskor i Sverige. Under sin tid i Kommunal var Robert med och lyfte frågan om hbtqia+-utbildningar, vilket då var en ny fråga för fackförbundet. Robert beskrev att det chockade honom att vara tvungen att ”slåss med näbbar och klor” för att få sprida kunskap om hbtqia+ till Kommunals medlemmar och förtroende­valda. Han tillade att problemet delvis kan bero på en generationsklyfta.

 

Undersköterska som skyddad yrkestitel

Som tidigare nämnts finns det idag en ambition om att alla som arbetar inom äldreomsorgen ska vara legitimerade under­sköterskor. På nationell nivå finns Äldreomsorgslyftet, inom vilket även privata aktörer kan söka pengar för utbildning, berättade Torun. Undersköterska har nyligen blivit en skyddad yrkestitel, vilket innebär att Sverige för första gången har en tydlig definition av vad en under­sköterska är och ska kunna, förklarade Robert. Han berättade att kunskap om hiv och andra kroniska sjukdomar är en del av undersköterske­utbildningen, men förtydligade att han inte visste hur många utbildningstimmar det rör sig om.

– Det är ju vårt mantra att vi måste öka utbildningsnivån på äldreomsorgs­personalen, sa Torun. Jag brukar ofta säga att man kan höra politiker säga att det är ett enkelt instegsjobb, det vill säga ett jobb som vem som helst kan ta. Det är ju helt fel!

Äldreomsorgen idag kräver ganska höga kunskapsnivåer, underströk Torun. En skyddad yrkestitel för undersköterskor är ett sätt att reglera vad som ingår i en undersköterske­utbildning. Torun konstaterade att faktabaserade kunskaper om hiv, såsom vad det innebär att leva med hiv och hur överföring kan ske, bör ingå i utbildningen. Stockholms stad kan dock endast påverka sina egna utbildningar, medan undersköterskeutbildningen är statlig. Det Stockholms stad kan göra är att använda den film som finns om hiv i sina egna utbildningspaket för den egna personalen inom den kommunala äldreomsorgen, förklarade Torun.

 

Vad kan politikerna göra?

Torun berättade att det hon kan påverka snabbast är den kommunala hemtjänsten. Drygt 40 procent av de som har hemtjänst i Stockholms stad har kommunal hemtjänst. Utöver denna finns det ungefär 60 olika privata hemtjänstutförare. Stockholms stad kan ställa krav på de privata utförarna, men det är svårt att följa upp att all personal är insatt i olika frågor, och det finns ganska mycket som personalen behöver vara insatt i, förklarade Torun. Även kraven på utbildningsnivåer är svåra att följa upp.

Robert beskrev avtalen med de privata utförarna som långa och detaljerade när det gäller den allmänna välfärden för Stockholms äldre, och att utbildning av medarbetarna är centralt. Tidigare har det dock inte funnits samma krav på vad som ska ingå i utbildningen. Det innebär att personer som utbildats längre tillbaka kan sakna vissa kunskaper, men dessa kan idag komplettera sina utbildningar för att få den undersköterskelegitimation som Stockholms stad numera kräver, berättade Robert.

Det svåra med privata aktörer är dock att de inte alltid gör som det står i avtalen, fortsatte Torun. Staden måste därför göra avtalsuppföljningar, vilka tar tid och inte alltid är träffsäkra. Därför är det välkommet att allmänheten hör av sig och klagar när något inte stämmer, berättade Torun. Då kan Äldreförvaltningen nämligen skicka ut inspektörer som gör oanmälda besök. Vid en vanlig avtalsuppföljning vet företagen om besöket i förväg.

Sedan några år tillbaka följer Stockholms stad bland annat upp hur många olika personer de som har hemtjänst får träffa, berättade Torun. Staden jobbar på att försöka få ner antalet personer. Olika hemtjänstutförare är olika bra på detta och mycket handlar om schemaläggning, beskrev Torun.

 

Valfrihet och privata utförare inom hemtjänsten

Torun, Robert och åhörarna diskuterade även hur äldreomsorgen förändrats över tid. Idag är hemtjänsten reglerad i lagen om valfrihet, men varje kommun får välja om den vill anta lagen om valfrihet eller inte, berättade Torun. De flesta kommuner, till exempel Göteborg, har bara kommunal hemtjänst. I Stockholms stad fanns det däremot ett tag fler än 200 hemtjänstutförare. Idag är situationen bättre, men fortfarande inte bra, konstaterade Robert. Han beskrev det som en utmaning att det råder ”en såpass diversifierad hemtjänst­­marknad”. Valfrihetsreformen innehöll dock många bra saker, uttryckte Robert och beskrev det som självklart att man ska få välja hur den omsorg man får ska se ut. Samtidigt finns det en baksida, i form av ett ”virrvarr” av alternativ. En person med långt gången demens kan till exempel inte göra ett medvetet val av hemtjänst­utförare, påpekade Robert.

Sören inflikade att det finns privata utförare som bara vill tjäna pengar och som behandlar sina anställda illa, men det att också finns utförare med en idé om hur de vill ge omsorg och som genom lagen om valfrihet har möjlighet att göra det på ett bra sätt. Robert instämde i att man inte kan dra alla privata utförare över en kam. I Stockholms stad finns det flera vård- och omsorgsboenden som drivs av stiftelser, berättade han. Stockholm har en flera hundra år lång historia av sådana utförare, konstaterade både Robert och Torun.

 

En hemtjänstutförare specialiserad på hiv?

Sören lyfte under temakvällen att det inte räcker med en undersköterske­legitimation för att säkerställa att personalen har kunskap om hiv. Han menade att kunskapsnivån när det kommer till hiv har sjunkit inom vårdyrken och är låg även bland nyexaminerade. En annan åhörare föreslog att en enskild hemtjänstutförare skulle kunna satsa på att ha hivkompetens som sin nisch. Sören kommenterade att detta dock bygger på att personerna i behov av hemtjänst har ork att göra aktiva, medvetna val.

Robert lyfte att hans och Toruns arbete handlar om att skapa en hög lägstanivå, där ingen får ett dåligt bemötande av någon utförare.

– Som enskild äldre ska du inte kunna välja en utförare som inte har kompetensen att bemöta dig på ett respektfullt och inkluderande vis, sa Robert.

Han tillade att detta gäller för hela vårdkedjan, men betonade samtidigt att han förstår att verkligheten ser annorlunda ut. Det finns fortfarande stigma och okunskap.

Torun tillade att de privata hemtjänstutförarna dock har rätt att profilera sig. Hon beskrev att man redan idag kan se information om olika utförares språkkunskaper och att det skulle vara möjligt att även lägga till information om hivkompetens. Sören föreslog att man i avvaktan på nya upphandlingsavtal kan fråga utförarna om de har några specialistkompetenser, inte minst som ett sätt att väcka medvetenheten bland utförarna.

 

Arbetet fortsätter

Temakvällen avrundades med att Torun och Robert fick berätta vad de tar med sig. Torun svarade att hon ska prata vidare med Svenskt Demenscentrum om vad som händer om man får en kognitiv funktionsnedsättning och har en hivdiagnos som ens anhöriga inte känner till. Torun och Robert enades också om att de behöver fortsätta att prata med Äldreförvaltningen om vad som kan göras för att höja kunskapen om hiv inom äldreomsorgen.

– Det är tydligt för mig att det finns en väldig okunskap om vad det innebär att vara äldre och leva med hiv, sa Robert och försäkrade att han ska se till att fler politiker blir medvetna om frågan.

 

Text: Lian Delin